En naken man...

Näcken, Strömkarlen,Bäckahästen,är ett övernaturligt väsen som i gestalt av en naken man sitter i vattnet och spelar fiol.
Enligt gammal folktro, med många lokala variationer, lockar näcken genom sitt spelande människor att gå ner i vatten och drunkna. Näcken finns framför allt i åar, forsar och sjöar. Han har olika namn beroende på var i Sverige han är, men berättelser om honom finns över hela landet i en mängd lokala variationer, även i Finland.

I Skåne berättas det om Näcken att han var ouppnådd mästare i fiolspel. Han var villig att lära ut konsten till människorna, vilket för dem medförde en stor risk, eftersom de därefter kom att hamna i ett mystiskt beroende av övernaturliga krafter. En speleman som lärt sig av Näcken, vid spelandet av dansmusik kunde bli så trollbunden av en mystisk kraft, att han inte kunde sluta förrän han miste förståndet. Men det var lika förtrollande för de dansande, som inte heller kunde sluta. Förtrollningen kunde brytas om någon av de inblandade förstod situationen och skar av fiolsträngarna med en kniv.

Erik Johan Stagnelius skrev en dikt om Näcken:

Kvällens guldmoln fästet kransa.
Älvorna på ängen dansa,
Och den bladbekrönta Näcken
Gigan rör i silverbäcken.
Liten pilt bland strandens pilar
I violens ånga vilar,
Klangen hör från källens vatten,
Ropar i den stilla natten:
"Arma Gubbe, varför spela?
Kan det smärtorna fördela?
Fritt du skog och mark må liva,
Skall Guds barn dock aldrig bliva!
Paradisets månskensnätter,
Edens blomsterkrönta slätter,
Ljusets änglar i det höga -
Aldrig skådar dem ditt öga."
Tårar Gubbens anlet skölja,
Ned han dyker i sin bölja.
Gigan tystnar. Aldrig Näcken
Spelar mer i silverbäcken.

Man sa att bäckahästen var ett lömskt rovdjur som lurade barnen att rida på dess rygg för att sedan dra ned dem i vattnet. Barnen tycker att hästen är så fin att de vill rida på den. Det spelade ingen roll hur många barn det fanns, hästens rygg blev bara längre ju fler barn som satte sig på den. Om man vill hindra en bäckahäst att dränka barnen skall man kasta en bit stål mellan hästen och vattnet. Då kan hästen inte gå den vägen, och dess makt är bruten.

" - Tänk om jag haft en sån häst?", sa en av pojkarna. Ja, det hade de önskat sig detsamma allesammans.
" - Jag ska försöka rida", sa en av pojkarna och han hoppade upp på hästens rygg.
" - Jag med", sa nästa och hoppade upp. Dom var sammanlagt åtta pojkar och för varje pojke som satte sig på hästen, växte hästen på längden så alla fick plats. När den sista pojken satt sig så skenade hästen i väg i den våldsammaste ritt ner mot vattnet. En av pojkarna utbrister:
" - Kors i allsindar", och därmed kastades pojkarna av hästen och hästen springer ut i vattnet.
Bäckahästen har direkta motsvarigheter i bland annat skotsk folktro (kelpie), där flera sorters vita hästar kan erbjuda fantastiska tjänster för den som kan behärska dem men som ofelbart drar ner olyckliga ryttare i drunkningsdöden.

Bäckhästen levde i bäckar och åar. Den vilseledde hästar och deras ryttare ner i bäckarna, där den dränkte dem. Bäckhästen beskrivs som en stor och vacker häst.